annevikstrand

Jag kan börja med att berätta om hur jag kände lite efter Linneas förlossning. Jag var otroligt besviken på min kropp. Mycket på grund av havandeskapsförgiftningen, men också för att förlossningen inte fick starta av sig själv. Även om jag var mycket nöjd med själva förlossningen, allting gick ju faktiskt bra. Men känslan fanns fortfarande kvar, hur skulle en spontan förlossning starta? hur skulle min kropp reagera? Nyfikenheten har varit enorm!
Linneas förlossning var från första värk tills hon föddes ungefär 4 timmar och 30 minuter. Hon vägde 3874gram och var 55cm lång.

På torsdag kväll den 31 januari la vi oss ganska tidigt, kollade på tv och körde en färdknäpp ;) Vid 23.00 började jag känna i magen att förvärkarna kom och gick. Inte ens en timme efteråt. Jag berättade aldrig för Micke om förvärkarna eftersom det inte var någonting nytt, så han somnade. Jag fortsatte och titta på tv. Vid 01 tyckte jag att dom kom så pass regelbundet så jag började klocka dom med en app i mobilen. Mycket riktigt, dom kom med ungefär 2 minuters mellanrum. Vissa, kanske en av sex eller sju stycken kom med 5 minuter. Vid 02 var jag så trött så jag började somna av mellan värkarna. Ganska precis klockan 04 vaknade jag av att Micke satte sig upp i sängen och frågade om det var dax. Precis då fick jag den starkaste värken hittills. Så han vaknade nog av att jag stånkade innan jag själv vaknade av den starka värken.

Vi låg och pratade en stund, fortsatte kolla på tv, jag kunde fortfarande andas genom värkarna och jag började klocka dom igen. Värkarna kom fortfarande med 2 minuters mellanrum och vissa med 5 minuter. Vid femtiden gick jag och duschade tills varmvattnet tog slut. Värmen mot ryggen och magen var skön och lindrade. Men det hade varit skönt att bada i karet som stod en våning ner. Dumt att göra det?! Ju närmare morgonen vi kom så började jag känna ett lättare tryck mot svanskotan.

Micke frågade flera gånger om det inte började bli dax att åka in. Men någonstans så trodde jag fortfarande inte att det var dax. För värkarna ska väl vara olidliga när det är ”på riktigt”? Jag upplevde det som fullt hanterbara och var säker på att vi endå skulle få åka hem när vi äntligen kommit in. Även om jag kunde hålla med om att det är konstigt att förvärkarna kommer så regelbundet.

På kvällen hade jag en liten liten blödning, så framåt morgon vid 06 tiden bestämde jag mig endå för att ringa in och rådfråga dom. Var en jätte trevlig bm som svarade. Hon tyckte att jag själv var tvungen att känna efter när vi skulle åka in. Men hon ville att jag skulle komma in under morgonen och göra en undersökning. Jag skulle inte få vänta hela dagen eftersom första förlossningen gick så fort. Jag berättade att vi skulle ta det lugnt, packa klart väskan, gå med hunden, lämna Linnea hos barnvakt osv…

Vid halv 8 går vi in på förlossningen. Då tycker jag att värkarna har lugnat ner sig. Dom kommer inte lika tätt, men jag klockade dom aldrig så jag vet inte om det var så. Vi blir mött av en bm som frågar hur det är. Jag tycker det känns bra, men att det ev har avtagit lite. Hon frågar om det är falskt alarm. Nja det vet jag inte, svarade jag. Hon vill iaf göra en kurva och en undersökning innan jag får åka hem. Jag berättar för Micke att vi säkert får åka hem, jag tippar på att jag max är öppen 3 cm kanske. Ligger med kurvan i 30 minuter och hon kommer tillbaka. Du har iaf sammandragningar sa hon, så jag vill undersöka dig så får vi se sen hur vi går vidare. Hon börjar undersöka och säger, OJ! Du är ju öppen 8 cm och buktande hinnor. Men herregud, jag som tänkte skicka hem dig. Nu måste du få ett förlossningsrum. Jag tittade väl först på bm och sedan på Micke med öppen mun och undrar om hon skojar med oss. Det var förmodlingen dom buktande hinnorna till vattnet som kändes som ett tryck på svanskota.

Vi får ett rum, Micke går ner till bilen igen och hämtar väskan. Nu vet vi ju faktiskt att det är på riktigt, så nu är det bara att följa med värkarna. Dom sätter nål, armband, nya band på magen och jag får superfina sjukhuskläder på mig.

Klockan 09 beslutar vi att ta hål på vattnet.

Klockan 09.40 ber jag om lustgas/syrgas 50 %. Den hjälper lika bra som förra gången och man blir lagomt go i huvve!

Någon gång, vet ej tid. Frågade bm om jag ville ha ryggbedövningen, för då var narkosläkaren på avdelningen. Men jag hade redan i början på graviditeten informerat både Micke och min bm att det inte är aktuellt. Jag blev avrådd att ta den av en kiropraktor då min rygg är sned och det var inte helt komplikationsfritt att sätta den på Linneas förlossning. Så jag avböjde den, vänligen men bestämt.

Någon gång, kan tippa på att det var värkarna mellan 9-10 cm kanske, trodde jag på fullaste allvar att mitt bäcken skulle gå i tvåtusen bitar. Vid varje värk upplevde jag det som att bäckenet vidgades så pass att det skulle explodera. Om man brukar ha den känslan eller om det kan ha berott på min foglossning har jag inte en aning om. Men jag överlevde det också. Micke stackarna höll väl på att bli en tumme fattigare under den tiden och jag både bad om att få dö och att dom skulle ta ut ungen hur dom ville, för jag ville inte mer.

11.41 kom krystvärkarna och 11.56 är Lovis född. Även denna gång upplevde jag krystvärkarna som lättsamma, en befrielse nästan. Pappa Micke klippte navelsträngen.

Inte en bristning fick jag, så jag slapp sy också.

När jag skrev in mig fick jag en bm, sen någon gång vid 09 fick jag en annan, Ingrid. Jag vet att jag funderade flera gånger under förloppet om kvinnan var magisk. Hon gjorde vissa saker med kroppen som var helt magiska. Men det finns säkert en bra naturlig förklaring till det också, haha.

Lovis förlossning tog ganska precis 13 timmar från första värken tills hon är född. Hon vägde 3918 gram och var 53cm.

I efterhand upplever jag Lovis förlossning som mycket lättare än Linneas. Även om Linneas förlossning gick mycket fortare så var den ohanterbara med värkar utan värkpauser.

Hur häftigt var det inte att den här startade spontant då? Till och med innan BF, en dag. Det var så mycket mer än vad jag hade vågat hoppats på!