Ellas förlossning

 
Den luriga trean!!
 
Redan i mitten på graviditeten fick jag undersökas på grund av förvärkar och sammandragningar. Men kroppen var då opåverkad, som tur var. När jag slutade jobba och plugga så lugnade även det ner sig under Juni månad. För att sedan börja om igen i Juli, samtidigt började mitt blodtryck att stiga. Sista veckorna av graviditeten försökte jag alltid ta två Alvedon vid sänggående mest pga foglossningen som varit vidrig. Men också för att dom lindrade förvärkarna och sammandragningarna. Oftast gick jag och la mig utan att ens komma ihåg Alvedonerna. Det resulterade i att jag aldrig orkade gå ner och hämta någon och någon gång somnade jag ju. Jag hade mååååånga gånger pratat med Micke om hur förlossningen skulle bli och jag var lite rädd att den skulle starta med vattenavgång, just för att någonting inom mig sa att det kunde gå förbannat fort då..
 
På Onsdag den 13 Augusti var vi på kontroll på förlossningen, jag trodde vi skulle bli igångsatta på grund av mitt högra blodtryck. Men min kropp var redan så mogen så vi fick åka hem med en ny tid på fredagen och invänta att förlossningen skulle starta spontant. Jag var då öppen fyra cm och berättade för läkaren att vi kommer komma tillbaka innan Fredag, jag bara visste det :) På morgonen kunde jag klocka mina förvärkar, det hade också hänt ett par tillfällen tidigare, senaste två veckorna ungefär. Men ingenting var regelbundet för fem öre.
 
På natten mellan den 13 och 14 Augusti hade jag som vanligt glömt Alvedonerna när jag gick till sängs. Hade svårt att sova. Väckte Micke vid 02, tvingade ner honom att hämta Alvedon åt mig. Jag hade som vanligt vidrig foglossning, ont hur man än låg, både sammandragningar och förvärkar. Sprang lite på toaletten, suckada, stånkade och svor över att jag aldrig somnade. Strax före 04 gick jag på toa iiiiiigen! Micke vaknade när jag kom tillbaka till sängen och la mig. Micke frågade hur jag mådde. Jag sa att det är tungt att röra sig och att jag har så ont i bäckenet. Då sa det bara PANG inom mig. Jag vrålade till Micke "nu gick vattnet, hur kommer jag upp härifrån?" Lyckades kasta mig ur sängen utan att blöta ner hela sängen och det fortsatte rinna rosa vatten på golvet. Micke hämtade en handduk så jag kunde ta mig in på toaletten igen.
 
Vi diskuterade till och från om vi skulle ringa eller lugna oss. Men jag kände på en gång att värkarna tog i mer, även om dom fortfarande inte var regelbundna. Det var mellan två och tio minuter mellan dom. Jag visste att man inte behöver komma in mitt i natten pga att vattnet gått, så jag förstod ju att dom ville att jag skulle vänta till senare på morgonen. Utav någon anledning ringde jag iaf, hon sa att jag kunde komma in mellan åtta-nio någon gång på morgonen. Sen började hon läsa mina tidigare journaler och ändrade sig, hon ville att jag skulle komma in på en gång eftersom dom hade lugnt. Min första förlossning var super snabb och med andra var jag öppen åtta cm när jag kom in. Hon påpekade flera gånger hur pass hög smärttröskel jag verkar ha.
 
Vi ringde direkt till barnvakt, packade klart väskan, borstade tänderna, Micke satte på kaffe. Vi satt och pratade en stund när barnvakten kom. Under tiden fortsatte jag klocka totalt oregelbundna värkar, helt värdelöst att dom inte är regelbundna tänkte jag flera gånger. När vi satte oss i bilen och skulle backa ut från gården kom jag på att jag inte hade duschat, det skulle jag kanske ha gjort sa jag till Micke. För så himla bråttom kan det ju inte vara. Allting är ju oregelbundet. Men jag bestämde mig för att göra det när jag kom in istället. I bilen tilltar värkarna så fruktansvärt!!!
 
När vi parkerar utanför förlossningen sitter det en man med sjukhuskläder och röker rakt framför våran bil, kanske tre meter. Han ser rätt in i våran bil och jag ser honom. Jag håller på och skäms ihjäl att jag inte kan ta mig ur bilen på en gång, utan måste sitta kvar tills värken gjort sitt. När jag sedan reser på mig, går in i entren och ska åka i hissen upp börjar det trycka på nå så hemskt!!! Vädjar till högre makter i hissen att få slippa CTG kurvan i mottagningsrummen när jag kommer in, jag dör hellre, det kommer aldrig gå att jag ska ligga med en sån minst 30 minuter... sa jag till Micke. Jag hänger på Mickes axlar upp för hissen och in genom dörren till förlossningen. Det kommer en kvinna och möter upp oss med rullstol och jag fick åka direkt in till ett förlossningsrum. Då kommer också en annan kvinna och presenterar sig för Micke. Säger att det var hon som pratade med mig i telefonen och jag blir sur! Det var hon som sa att jag skulle vänta till åtta-nio på morgonen innan jag skulle komma in, ja innan hon ändrade sig då, ja jävlar va tänkte jag.
 
Vi kommer in till förlossningen vid kvart tjugo över fem någon gång. Det känns hela tiden som att NU kommer barnet! NU NU NU! När jag kommer in så var jag öppen 6 cm och jag vet att jag tänkte. Hon måste mätt fel, hon skämtar. Det här kommer aldrig gå. Jag måste ha en ryggbedövning(som jag absolut inte ska ta) om jag ska slita igenom 4 cm till.. Men jag sa ingenting, jag jobbade och jobbade och jobbade igenom värkarna. Jag har både genom Lovis graviditet och Ellas klart och tydligt talat om för Micke att jag absolut inte ska ha någon ryggbedövning, så långt bak i huvudet började jag fundera på hur jag nu skulle övertala honom till att jag verkligen måste ha en den här gången.
 
Jag var inte särskilt imponerad av min barnmorska. Det började när jag skulle ur rullstolen på rummet. Jag fick en värk, samtidigt som hon drog i mig att jag skulle resa mig för att sätta mig i sängen. Så mina vänner försök resa er ur en rullstol utan broms på hjulen, fet som fan, med värkar... Går sådär. Jag röt åt henne att värken iaf kunde få bli klar innan hon började slita i mig. Hon ville att jag skulle ändra läge ett par gånger när jag låg i sängen också. Det var som att hon sa det och pang så skulle det ske på en gång. Har man värkar vill man vänta ut dom innan man gör någonting över huvudtaget. Sen gjorde hon några fler småtabbar som jag retade mig på, tex när hon skulle tvätta mig för att se om jag behövde sys efter förlossningen. Så tar hon torra bomulls tussar och tvätta med, GISSA om det sved. Ligg still sa hon till mig, fattar du hur mycket det svider sa jag. Ja, men du måste ligga still om jag ska se sa hon. Ja, men du kan väl iaf BLÖTA dom!!! Sagt och gjort, inga problem sen. Tur jag inte behövde henne så länge.
 
Dom undersökte aldrig mig mer sen, vid 6.04 är hon född. Så dom där fyra cm gick i en rasande fart och två krystvärkar så var våran andra tjej och min tredje född. 53cm lång och 4098 tung. Jag fick enbart en bristning som inte behövde sys och pappa Micke klippte navelsträngen. Vi fick ju såklart inte åka hem samma dag, pga mitt blodtryck. Jag fick dock ett "eget" rum på BB, men natten var hemsk och det var underbart att komma hem dagen efter.
 
Inte ens två timmar efter att vattnet gått är hon född och knappt 45 minuter på förlossningen. Jag är glad att jag inte duschade hemma :) Vi behövde inte fundera så länge på namn, vi valde mellan Ella och Ebba och vi var båda överens om att hon såg ut som en liten Ella.
 

Tidig sommar kväll

Vi avslutar denna ljuva sommardag med en sjuk karl, en sovande dotter och skit på tvn. Men vad gör det i en fantastiskt fin familj <3


En ny gammal stol!

Nu vet jag en storasyster som kommer bli överlycklig när hon kommer hem från sin pappa i morgon. En egen rosa och fin tv-fåtölj :)

Dessutom, hade jag inte en aning om att fåtölj stavades som det gör. Blev osäker och blev tvungen att googla. Var helt säker på att man stavade fotölj! Så nu vet iaf jag att jag hela tiden uttalat det fel. Fåååååtölj! Träna träna ;)


Lovis förlossning

Jag kan börja med att berätta om hur jag kände lite efter Linneas förlossning. Jag var otroligt besviken på min kropp. Mycket på grund av havandeskapsförgiftningen, men också för att förlossningen inte fick starta av sig själv. Även om jag var mycket nöjd med själva förlossningen, allting gick ju faktiskt bra. Men känslan fanns fortfarande kvar, hur skulle en spontan förlossning starta? hur skulle min kropp reagera? Nyfikenheten har varit enorm!
Linneas förlossning var från första värk tills hon föddes ungefär 4 timmar och 30 minuter. Hon vägde 3874gram och var 55cm lång.

På torsdag kväll den 31 januari la vi oss ganska tidigt, kollade på tv och körde en färdknäpp ;) Vid 23.00 började jag känna i magen att förvärkarna kom och gick. Inte ens en timme efteråt. Jag berättade aldrig för Micke om förvärkarna eftersom det inte var någonting nytt, så han somnade. Jag fortsatte och titta på tv. Vid 01 tyckte jag att dom kom så pass regelbundet så jag började klocka dom med en app i mobilen. Mycket riktigt, dom kom med ungefär 2 minuters mellanrum. Vissa, kanske en av sex eller sju stycken kom med 5 minuter. Vid 02 var jag så trött så jag började somna av mellan värkarna. Ganska precis klockan 04 vaknade jag av att Micke satte sig upp i sängen och frågade om det var dax. Precis då fick jag den starkaste värken hittills. Så han vaknade nog av att jag stånkade innan jag själv vaknade av den starka värken.

Vi låg och pratade en stund, fortsatte kolla på tv, jag kunde fortfarande andas genom värkarna och jag började klocka dom igen. Värkarna kom fortfarande med 2 minuters mellanrum och vissa med 5 minuter. Vid femtiden gick jag och duschade tills varmvattnet tog slut. Värmen mot ryggen och magen var skön och lindrade. Men det hade varit skönt att bada i karet som stod en våning ner. Dumt att göra det?! Ju närmare morgonen vi kom så började jag känna ett lättare tryck mot svanskotan.

Micke frågade flera gånger om det inte började bli dax att åka in. Men någonstans så trodde jag fortfarande inte att det var dax. För värkarna ska väl vara olidliga när det är ”på riktigt”? Jag upplevde det som fullt hanterbara och var säker på att vi endå skulle få åka hem när vi äntligen kommit in. Även om jag kunde hålla med om att det är konstigt att förvärkarna kommer så regelbundet.

På kvällen hade jag en liten liten blödning, så framåt morgon vid 06 tiden bestämde jag mig endå för att ringa in och rådfråga dom. Var en jätte trevlig bm som svarade. Hon tyckte att jag själv var tvungen att känna efter när vi skulle åka in. Men hon ville att jag skulle komma in under morgonen och göra en undersökning. Jag skulle inte få vänta hela dagen eftersom första förlossningen gick så fort. Jag berättade att vi skulle ta det lugnt, packa klart väskan, gå med hunden, lämna Linnea hos barnvakt osv…

Vid halv 8 går vi in på förlossningen. Då tycker jag att värkarna har lugnat ner sig. Dom kommer inte lika tätt, men jag klockade dom aldrig så jag vet inte om det var så. Vi blir mött av en bm som frågar hur det är. Jag tycker det känns bra, men att det ev har avtagit lite. Hon frågar om det är falskt alarm. Nja det vet jag inte, svarade jag. Hon vill iaf göra en kurva och en undersökning innan jag får åka hem. Jag berättar för Micke att vi säkert får åka hem, jag tippar på att jag max är öppen 3 cm kanske. Ligger med kurvan i 30 minuter och hon kommer tillbaka. Du har iaf sammandragningar sa hon, så jag vill undersöka dig så får vi se sen hur vi går vidare. Hon börjar undersöka och säger, OJ! Du är ju öppen 8 cm och buktande hinnor. Men herregud, jag som tänkte skicka hem dig. Nu måste du få ett förlossningsrum. Jag tittade väl först på bm och sedan på Micke med öppen mun och undrar om hon skojar med oss. Det var förmodlingen dom buktande hinnorna till vattnet som kändes som ett tryck på svanskota.

Vi får ett rum, Micke går ner till bilen igen och hämtar väskan. Nu vet vi ju faktiskt att det är på riktigt, så nu är det bara att följa med värkarna. Dom sätter nål, armband, nya band på magen och jag får superfina sjukhuskläder på mig.

Klockan 09 beslutar vi att ta hål på vattnet.

Klockan 09.40 ber jag om lustgas/syrgas 50 %. Den hjälper lika bra som förra gången och man blir lagomt go i huvve!

Någon gång, vet ej tid. Frågade bm om jag ville ha ryggbedövningen, för då var narkosläkaren på avdelningen. Men jag hade redan i början på graviditeten informerat både Micke och min bm att det inte är aktuellt. Jag blev avrådd att ta den av en kiropraktor då min rygg är sned och det var inte helt komplikationsfritt att sätta den på Linneas förlossning. Så jag avböjde den, vänligen men bestämt.

Någon gång, kan tippa på att det var värkarna mellan 9-10 cm kanske, trodde jag på fullaste allvar att mitt bäcken skulle gå i tvåtusen bitar. Vid varje värk upplevde jag det som att bäckenet vidgades så pass att det skulle explodera. Om man brukar ha den känslan eller om det kan ha berott på min foglossning har jag inte en aning om. Men jag överlevde det också. Micke stackarna höll väl på att bli en tumme fattigare under den tiden och jag både bad om att få dö och att dom skulle ta ut ungen hur dom ville, för jag ville inte mer.

11.41 kom krystvärkarna och 11.56 är Lovis född. Även denna gång upplevde jag krystvärkarna som lättsamma, en befrielse nästan. Pappa Micke klippte navelsträngen.

Inte en bristning fick jag, så jag slapp sy också.

När jag skrev in mig fick jag en bm, sen någon gång vid 09 fick jag en annan, Ingrid. Jag vet att jag funderade flera gånger under förloppet om kvinnan var magisk. Hon gjorde vissa saker med kroppen som var helt magiska. Men det finns säkert en bra naturlig förklaring till det också, haha.

Lovis förlossning tog ganska precis 13 timmar från första värken tills hon är född. Hon vägde 3918 gram och var 53cm.

I efterhand upplever jag Lovis förlossning som mycket lättare än Linneas. Även om Linneas förlossning gick mycket fortare så var den ohanterbara med värkar utan värkpauser.

Hur häftigt var det inte att den här startade spontant då? Till och med innan BF, en dag. Det var så mycket mer än vad jag hade vågat hoppats på!

 
Mina fina flickor <3

Föräldrakooperativ

 
Vi stannade hemma från fotbollen igår. En dotter som sovit lite tillsamman med en hormonsgalen mamma är inte den bästa kombinationen. Jag tror vi bråkade hela dagen. Dagen slutade bättre än den började och helgen gav varken vinst på tavet eller Bingolotto.Tur att kärleken här hemma är större än alla vinster <3 
 
Idag startade dagen med mängder av regn. Vi har fortfarande inte varit utanför dörren och nyss lagt Linnea att vila/sova middag en stund. Sen hämtar hennes pappa henne för att åka på gymnastik. Tredje gången idag, hon är tuff min tjej.
 
I kväll vankas ett styrelemöte för mig, bara en i raden. Jag har sedan April varit Ordförande i styrelsen på Linnea förskola, ett föräldrakooperativ. Trots alla varningar och idiotförklaringar så ångar jag inte en minut av mitt val. Jag hoppas innerligt att jag aldrig någonsin kommer behöva sätta Linnea eller något av kommande barn på en kommunal förskola. Vi har FINT erbjudande till nysökande barn och föräldrar som vill prova på ett fantastiskt förskolealternativ, kooperativ.
 
Hoppas ni får en fin kväll!
 
 
 

September

 
Arbetslöshet, höst och långa, mörka dagar väntar! I och med det så hoppas jag att både orken och energin finns till att fortsätta bloggandet. För det är kul, även om det för mig aldrig får bli en känsla av tvång för att skriva ett inlägg.
 
Som vanligt fungerar mitt liv som det brukar, en medgång medför oftast tre motgångar. När en rad händelser påverkar livet är det svårt att skriva på ett sätt som inte speglar det, tyvärr händer det allt för mycket rättsligt för att jag ska kunna uttala mig om sakerna i en blogg. För det kan en vacker dag slå hårt tillbaka på mig.
 
Tur att jag har mannen, hans två barn, min Linnea och nu livet i magen som dagligen ger sig påmind i form av sparkar istället för det tidigare illamåendet. Så i Februari är det planerat att familjen får ett fjärde barn. Så nu har äntligen halvtid passerat, för det känns redan som att jag varit gravid i evigheter och då har inte ens dom vakna nätterna (kiss-nättern) börjat än.
 
Många andra förändringar hos djuren i familjen har skett. Fyra hundar har blivit en. Två katter har blivit tre, varav två är nyförvärv. En kanin har blivit två. Skölpaddor är nu noll. Vi har även ofrivilligt införskaffat myror och husmöss.
 
Ang huset planerar vi byte av fönster och kök inom en snar framtid. Då det i nuläget är ett stort nödvändigt ont. Linneas rum saknar golv och taklister, jag har ingen plan riktigt på hur jag ska få hem det, hon ska byta säng och få en byrå istället för garderoben. Jag behöver mycket snart en stor förändring i vårat sovrum, då jag dagligen vaknar med lila och gröna tapeter med fjärilar som inte är mönsteranpassade. Inte riktigt min smaksak!  
 
Bråket med grannarna har varit lungt i månader nu.
 
Jag har äntligen för två veckor sedan fått besket att medicinen ligger på rätt dos. Efter ett år och sex månader, ganska precis.
 
Jag är helt klar med jägarexamen. Så i år är mitt första år som hundförare.
 
Jag kommer säkert vid rätt tidpunkt och dag gå in lite närmare på vissa delar.
 
Nu är det dax att vakna till liv i familjen. Fotboll står på schemat idag.
 
Linnea väntar på systerbror!
 
 
 
 
 
 
 
 

Vikten


Jag är så jävla less på att se ut som en kossa... Endå så gör man ingenting åt det?

Eller ja, så jävla onyttigt äter jag väl inte. Rör mig gör jag ju också. Men jag kanske behöver röra mig mer? Jag kan ju inte vänta på att kilon ska rinna av mig.

I Torsdags när vi skulle på kalas stod jag och drooooooooooooog och drooooooooog i mina kläder. Förmodlingen för att få dom större, för man går själv inte ner i vikt av att DRAAAA i kläderna. Till slut fick jag säga till mig själv "Nä, Anne. Vad fan håller du på med? Du blir inte smalare av att dra i dina egna kläder, Pucko!"

Igår fick vi främmande och han hade med sig typ 1 kilo (utan att överdriva) godis! Mmm, precis vad jag behöver!

Jag vet faktiskt inte hur jag ska lösa det riktigt. Jag har nästan ALLTID Linnea hemma. Hon nöjjer sig inte särskillt med att åka vagn mer, så det är svårt att komma ut i motionstempo när hon är med.
Eller så får jag börja springa 40 varv runt huset när hon har somnat, hoppas inte jag halkar i en hundskit!
Eller så får jag springa upp och ner, ner och upp i trappen ungefär 40 gånger, hoppas inte jag halkar i trappen!
Eller så får jag börja hoppa hopprep. Mmm, lät ju KUL!

18 Mars


Micke har åkt iväg nu på morgon och lägger spår med en bekant.
Linnea och jag är hemma och förbereder oss för en ny Söndag, på parkbadet.

Vi går på någonting som heter minsim, för barn från 2 år. Eftersom jag aldrig gick med henne på babysim kan jag inte säga hur det är med kunskap, skillnader osv, men för oss var det här perfekt vatten start och barnen där ääääälskar det! Det kostar 950kr/10ggr ink 1 vuxen. Man får stanna på badhuset efteråt i äventyret.

Parkbadet beskrivning;
Minisim brukar verksamheten kallas som riktar sig till barn från ca 2 års ålder till dess att de börjar simskola. Minisimmet syftar till att fortsätta träna barnen att lägga grunden till framtida simkunskaper samt rätt simteknik. Genom olika övningar som lek, sång och glädje lär barnen sig de viktiga grunderna. B
arnet hittar simläget i vattnet, tränar benspark och lär sig att gå upp till ytan och andas.
Länk

Våran roadtrip igår var närmare tre mil på cykel. Man är bra ööööm i röven idag, det känns om man säger så. Vi cyklade till mamma, fikade och grillade korv med dom. På vägen hem stannade vi hos pappa och fikade lite mer där. Helt perfekt dag med mina underbara <3







17 Mars


Har hunnit packa, lagt fram kläder och gjort oss klar för en roadtrip idag. Dock så försvan darling, han kanske smet för att slippa? ;)


Till dig...


.... som har tagit bort mig som vän på facebook. Stup i kvarten farit omkring och blockerat mig, för att i nästan sekund avblockera mig, ena sekunden gilla mina inlägg till våra gemensamma vänner för att i nästan ogilla och nu ha mage att skicka en ny vänförfrågan i Lördags.
Vet du vad det bästa med det hela är? Att jag inser nu att jag inte förlorat en vän. En vän till mig skulle känna mig tillräckligt bra att jag ALDRIG någonsin skulle acceptera den vänförfrågan!

Du vet mycket väl VEM du är och jag VET att du läser här. Puss och HEJ från mig!

Ps. Jag kunde inte skicka mail till dig eftersom du hade tagit bort den funktionen, om man inte var vän med dig. Ditt nummer har jag inte kvar, förvånad? Så nu vet du hur det ligger till "vännen"!

16 Mars


Har jobbat två halvdagar nu. Tänk om man alltid kunde jobba 50%, men med samma lön. DET är lagom! Linnea verkar vara i en växtperiod, därav sover hon dåligt men äter som en häst. Skönt att komma hemmifrån och UT i friska luften när man har varit hemma och varit sjuk ett par dagar.

I helgen har vi inte så mycket planerat, Micke ska hugga och jag hoppas på fin väder så man kan vara ute och samla lite färg i ansiktet. Kanske plantera om lite blommor.. Skulle det blir dåligt väder ska jag se till att göra klart Linneas rum. Det SKA vara klart nästan gång T & A kommer, så vi får någon ordning på övervåningen någon gång och dom två stackarna slipper dela rum.

Nu ska jag vänta på lite lunch innan jag gör helg åt djuren och oss. Idag är en Fredag jag hade hoppats på att bara kunna ge fan i min "måste-städa-varje-fredag-för-att-jag-inte-vill-städa-i-helgen-IDÉ"... Fort ska det gå också. Helst ska jag hinna göra allt innan Linnea hinner blinka (riva fram allt en gång till). Men ju äldre hon blir och ju fler barn man får så kommer jag nog bli så illa tvungen, nåååågon gång.

Har en del mail att skriva och ett brev ska färdigställas innan det ska på lådan i morgon. Så det är inte riktigt helg än!

För två veckor sedan ringde kommunen och berättade att vi hade fått klagomål på våra hundar och dom kom hit..

Det jag har skrivit till våra grannar får ni här;


Till våra grannar


Grannsamverkan är en gemensam hållning mellan grannar där man försöka lära känna varandra bättre, hjälpas åt, ha en trygghet och att trivas bättre.
Vi fick ett mindre roligt samtal, från kommunen häromdagen. En av våra grannar har ringt dit och klagat på att våra hundar skäller i hundgården, hela dagarna tydligen.
Denne granne och vi har ett gemensamt problem i våran grannsamverkan, vårat hushålls hundar skäller. Vi och våran granne har en gemensam förhoppning om att detta ska upphöra till ett realistiskt mål i våran grannsamverkan, att dom ska sluta skälla.
Nu kan vi omöjligt veta att våra hundar skäller hela dagarna när vi båda jobbar 6,30 - 16,00 varje dag och fem dagar i veckan. Det i sin tur betyder att vi omöjligt kan åtgärda det när ingen informerar oss om att det är just såhär illa att man måste vidta åtgärder som att ringa in till kommunen och framföra sitt klagande där.
Vi tycker det har brustit i flertalet punkter här, det är ingen som har pratat med oss, det har inte hjälpts åt för god grannsamverkan och ni har inte hjälpt oss till att hjälpa er att lösa vårat gemensamma problem. Man gav det inte ens en första chans. För nog kan vi vara överens om att detta hade kunnat gå att lösa grannar emellan.
Man måste inte alltid älska varandra och ha en gemenskap som "solsidan", men man ska alltid hjälpa varandra och respektera varandra.
Kommunen har varit hit nu, konstaterat efter 5 minuter att hundarna inte är något problem (hur man nu kan bedömma det efter 5 minuter) och gett oss en del råd som vi ska testa. Men sen då? Vi kommer omöjligt veta om detta kommer bli bättre med dessa råd. Det enda vi kan göra nu är att hänvisa er till kommunen, om det inte blir någon förbättring. Vilket vi inte får hoppas, för om det skulle bli bättre så är det väl ingen som berättar det?!
Men jag kan trösta alla med att; lägg aldrig ribban högre än vad du kan hoppa, även solen har sina fläckar! Ibland behöver man sina grannar, med både stöd och hjälp! Var mer rädd om dom!



Trevlig helg önskar vi!


14 Mars


Under den tid då blogginläggen varit på noll har jag glömt bort både mailadressen och lösenordet till den andra.... Anonnone.blogg.se Jag har försökt med alla tre möjliga emailadresser och de tre olika lösenord som skulle kunna vara möjliga. Det känns som att jag bara har vaknat upp just idag och allt det hör till det förgågna...
Jag funderade på om jag skulle byta blogg portal, eftersom man inte verkar kunna blogga från annat än iphone? Någon som har något bra tips?

Vi har hunnit genomleva två magsjukor och Micke har haft problem med diskarna i ryggen sedan vi började rusta Linneas rum. Nu ska jag bara slipa där en gång till innan vi kan börja lägga in golvet. Så det har tagit tid... Minsann! Men det kommer bli bra när det är klart, mycket bra. Det bästa i hela huset. <3

-Bläddrar igenom min kalender-

Jag har börjat jobba heltid, men några få undantag. Vi har tagit bort en katt. Vi har genomlevet yttligare ett löp med stenkåta hanhundar som juckar på varandra och katten. Linnea är blöjfri. Linnea har börjat på simskola. Mamma har fått en stroke. Jag har haft avvikelse på EKG och hemska hjärtklappningar/rusningar. Linnea har sovit igenom ett rally. Micke har varit på anställningsintervju. Linnea har lämnat blodprov för alla hennes blåmärken, som inte visade någonting avvikande.

Så det händer grejer minsann.

Idag är vi hemma för tredje dagen eftersom vi lider av mer eller mindre sömbrist den här veckan. Linnea vill inte sova på nätterna. Men nu verkar hon ha somnat om på soffan igen.

 

Igår sa hon; Mamma vovve ut kissa

Välkommen till min nya blogg!


RSS 2.0