annevikstrand

 

Den luriga trean!!

 

Redan i mitten på graviditeten fick jag undersökas på grund av förvärkar och sammandragningar. Men kroppen var då opåverkad, som tur var. När jag slutade jobba och plugga så lugnade även det ner sig under Juni månad. För att sedan börja om igen i Juli, samtidigt började mitt blodtryck att stiga. Sista veckorna av graviditeten försökte jag alltid ta två Alvedon vid sänggående mest pga foglossningen som varit vidrig. Men också för att dom lindrade förvärkarna och sammandragningarna. Oftast gick jag och la mig utan att ens komma ihåg Alvedonerna. Det resulterade i att jag aldrig orkade gå ner och hämta någon och någon gång somnade jag ju. Jag hade mååååånga gånger pratat med Micke om hur förlossningen skulle bli och jag var lite rädd att den skulle starta med vattenavgång, just för att någonting inom mig sa att det kunde gå förbannat fort då..

 

På Onsdag den 13 Augusti var vi på kontroll på förlossningen, jag trodde vi skulle bli igångsatta på grund av mitt högra blodtryck. Men min kropp var redan så mogen så vi fick åka hem med en ny tid på fredagen och invänta att förlossningen skulle starta spontant. Jag var då öppen fyra cm och berättade för läkaren att vi kommer komma tillbaka innan Fredag, jag bara visste det :) På morgonen kunde jag klocka mina förvärkar, det hade också hänt ett par tillfällen tidigare, senaste två veckorna ungefär. Men ingenting var regelbundet för fem öre.

 

På natten mellan den 13 och 14 Augusti hade jag som vanligt glömt Alvedonerna när jag gick till sängs. Hade svårt att sova. Väckte Micke vid 02, tvingade ner honom att hämta Alvedon åt mig. Jag hade som vanligt vidrig foglossning, ont hur man än låg, både sammandragningar och förvärkar. Sprang lite på toaletten, suckada, stånkade och svor över att jag aldrig somnade. Strax före 04 gick jag på toa iiiiiigen! Micke vaknade när jag kom tillbaka till sängen och la mig. Micke frågade hur jag mådde. Jag sa att det är tungt att röra sig och att jag har så ont i bäckenet. Då sa det bara PANG inom mig. Jag vrålade till Micke "nu gick vattnet, hur kommer jag upp härifrån?" Lyckades kasta mig ur sängen utan att blöta ner hela sängen och det fortsatte rinna rosa vatten på golvet. Micke hämtade en handduk så jag kunde ta mig in på toaletten igen.

 

Vi diskuterade till och från om vi skulle ringa eller lugna oss. Men jag kände på en gång att värkarna tog i mer, även om dom fortfarande inte var regelbundna. Det var mellan två och tio minuter mellan dom. Jag visste att man inte behöver komma in mitt i natten pga att vattnet gått, så jag förstod ju att dom ville att jag skulle vänta till senare på morgonen. Utav någon anledning ringde jag iaf, hon sa att jag kunde komma in mellan åtta-nio någon gång på morgonen. Sen började hon läsa mina tidigare journaler och ändrade sig, hon ville att jag skulle komma in på en gång eftersom dom hade lugnt. Min första förlossning var super snabb och med andra var jag öppen åtta cm när jag kom in. Hon påpekade flera gånger hur pass hög smärttröskel jag verkar ha.

 

Vi ringde direkt till barnvakt, packade klart väskan, borstade tänderna, Micke satte på kaffe. Vi satt och pratade en stund när barnvakten kom. Under tiden fortsatte jag klocka totalt oregelbundna värkar, helt värdelöst att dom inte är regelbundna tänkte jag flera gånger. När vi satte oss i bilen och skulle backa ut från gården kom jag på att jag inte hade duschat, det skulle jag kanske ha gjort sa jag till Micke. För så himla bråttom kan det ju inte vara. Allting är ju oregelbundet. Men jag bestämde mig för att göra det när jag kom in istället. I bilen tilltar värkarna så fruktansvärt!!!

 

När vi parkerar utanför förlossningen sitter det en man med sjukhuskläder och röker rakt framför våran bil, kanske tre meter. Han ser rätt in i våran bil och jag ser honom. Jag håller på och skäms ihjäl att jag inte kan ta mig ur bilen på en gång, utan måste sitta kvar tills värken gjort sitt. När jag sedan reser på mig, går in i entren och ska åka i hissen upp börjar det trycka på nå så hemskt!!! Vädjar till högre makter i hissen att få slippa CTG kurvan i mottagningsrummen när jag kommer in, jag dör hellre, det kommer aldrig gå att jag ska ligga med en sån minst 30 minuter... sa jag till Micke. Jag hänger på Mickes axlar upp för hissen och in genom dörren till förlossningen. Det kommer en kvinna och möter upp oss med rullstol och jag fick åka direkt in till ett förlossningsrum. Då kommer också en annan kvinna och presenterar sig för Micke. Säger att det var hon som pratade med mig i telefonen och jag blir sur! Det var hon som sa att jag skulle vänta till åtta-nio på morgonen innan jag skulle komma in, ja innan hon ändrade sig då, ja jävlar va tänkte jag.

 

Vi kommer in till förlossningen vid kvart tjugo över fem någon gång. Det känns hela tiden som att NU kommer barnet! NU NU NU! När jag kommer in så var jag öppen 6 cm och jag vet att jag tänkte. Hon måste mätt fel, hon skämtar. Det här kommer aldrig gå. Jag måste ha en ryggbedövning(som jag absolut inte ska ta) om jag ska slita igenom 4 cm till.. Men jag sa ingenting, jag jobbade och jobbade och jobbade igenom värkarna. Jag har både genom Lovis graviditet och Ellas klart och tydligt talat om för Micke att jag absolut inte ska ha någon ryggbedövning, så långt bak i huvudet började jag fundera på hur jag nu skulle övertala honom till att jag verkligen måste ha en den här gången.

 

Jag var inte särskilt imponerad av min barnmorska. Det började när jag skulle ur rullstolen på rummet. Jag fick en värk, samtidigt som hon drog i mig att jag skulle resa mig för att sätta mig i sängen. Så mina vänner försök resa er ur en rullstol utan broms på hjulen, fet som fan, med värkar... Går sådär. Jag röt åt henne att värken iaf kunde få bli klar innan hon började slita i mig. Hon ville att jag skulle ändra läge ett par gånger när jag låg i sängen också. Det var som att hon sa det och pang så skulle det ske på en gång. Har man värkar vill man vänta ut dom innan man gör någonting över huvudtaget. Sen gjorde hon några fler småtabbar som jag retade mig på, tex när hon skulle tvätta mig för att se om jag behövde sys efter förlossningen. Så tar hon torra bomulls tussar och tvätta med, GISSA om det sved. Ligg still sa hon till mig, fattar du hur mycket det svider sa jag. Ja, men du måste ligga still om jag ska se sa hon. Ja, men du kan väl iaf BLÖTA dom!!! Sagt och gjort, inga problem sen. Tur jag inte behövde henne så länge.

 

Dom undersökte aldrig mig mer sen, vid 6.04 är hon född. Så dom där fyra cm gick i en rasande fart och två krystvärkar så var våran andra tjej och min tredje född. 53cm lång och 4098 tung. Jag fick enbart en bristning som inte behövde sys och pappa Micke klippte navelsträngen. Vi fick ju såklart inte åka hem samma dag, pga mitt blodtryck. Jag fick dock ett "eget" rum på BB, men natten var hemsk och det var underbart att komma hem dagen efter.

 

Inte ens två timmar efter att vattnet gått är hon född och knappt 45 minuter på förlossningen. Jag är glad att jag inte duschade hemma :) Vi behövde inte fundera så länge på namn, vi valde mellan Ella och Ebba och vi var båda överens om att hon såg ut som en liten Ella.